Mönstret Cecilia

Cecilia är ett släktnamn. Min mamma heter Cecilia och Cecilia är också ett av mina tre namn. Min första bästis heter också Cecilia, så det är ett namn som alltid funnits runt mig, precis som min mamma och min kompis. Att alltid finnas till hands är en egenskap som inte alltid får den uppskattning som den förtjänar. Egenskapen gör inte så mycket väsen av sig, men den lämnar ett stort tomrum om den inte finns där. Den är pålitlig, tar ansvar och är osjälvisk och bryr sig om när ingen annan gör det .

Men mitt mönster Cecilia hörs och syns ganska mycket. Jag tänker lite på Kenzo när det gäller de olika färgställningarna som jag tagit fram det här mönstret i. Rosa och rött tillsammans var lite av ett signum för den japanska designern i slutet av 80-talet. Just då jobbade jag på en svensk klädagentur och var under en säsong säljare av bl a Kenzos kollektioner, så färgkombinationen påverkade mig. 

När min mamma gick i läroverket (gymnasiet) började skolan en gång brinna. Hon ska då ha klättrat upp i en flaggstång som satt på en balkong för att rädda den guldfärgade flaggknoppen som satt högst upp. Jag försöker se det framför mig och ser en annan person än den mamma som jag har vuxit upp med. Tanken på flaggknoppen gör mig glad.

Min kompis Cecilia var mycket påhittig när vi var små. Jag ser framför mig hur hon jämt sprang när vi gick i tredje klass, röd om kinderna och med glada ögon. Hon hittade alltid på de roligaste lekarna och var en fantastisk person att ha som vän. Det är hon fortfarande.

Att ha egenskaper som pålitlig och osjälvisk utesluter inte en livsglad sida. Men ibland kan ansvaret och självreflexionen tynga så mycket att partajandet – som behöver att man lägger ett avstånd mellan sig själv och allvaret – kommer i skymundan. Precis som ögonen söker efter färg i november kanske mönstret Cecilia kan påminna om att vi alla har många olika slags sidor inom oss där även guldfärgade flaggknoppar och röda kinder får plats.